Ungdomshem
För ett par veckor sen var Lotta inbjuden till två olika §12-hem för att träffa dom tonårs-tjejer som var där och prata om sina egna erfarenheter av att vara på hem som ung, om narkotika och om sitt författarskap och böckerna.
Jag vet att Lotta gärna själv vill skriva om hur det var, men hon har varit (och är fortfarande) jättesjuk och har öroninflammation. Jag ville ändå lägga in en uppdatering om det och så hoppas jag att Lotta skriver mer själv när hon mår bättre.
En sak kan jag säga i alla fall, att på det ena stället så var det en tjej som bara är 14 år och själv skriver dikter och noveller. Vi fick höra en dikt och både Lotta och jag blev starkt berörda av den. Oerhört talangfullt och mycket lovande för att vara så ung. Dessutom inspirerade hon oss att lägga till en sida här där folk kan skriva själva. Så om du tycker om att skriva och inte har något emot att dela med dig får du gärna lägga till dina dikter, noveller eller vad det nu är du skriver.
Jag kunde inte drömma om att det gick till så här! Unga tjejer som spärras in o bevakas lika hårt som Sveriges värsta brottslingar! Snacka om att skapa tickande bomber som kommer att explodera (el implodera, dvs skada sig själva) om några år.
Dessa förhållanden måste uppmärksammas och ändras på! Snarast!
Jag är chockad, minst sagt. Förstår inte folk vilket hat det föder hos dessa ungdomar som inte ens har gjort något men ändå blivit inlåsta o fråntagna sina mänskliga rättigheter? Jag har suttit på kåken och det var faktiskt ok. Jag hade begått brott och jag tog mitt straff. Åtminstone logiskt. Men hade jag blivit inspärrad och kränkt utan att ha gjort mig skyldig till ngt värre än att vara en vanlig tonåring som SKA revoltera, det ingår i utvecklingen till vuxen människa, ja då hade jag blivit galen!!! Och världen hade blivit en farligare plats den dagen jag släpptes ut.
Måste erkänna att mitt hjärta började svida på ett härligt sätt.
Varmt.