Din sida
Här är det fritt fram att skriva vad du vill.
Om du har frågor eller svar, funderingar, idéer, åsikter, roliga eller tragiska historier från verkligheten eller från din fantasi skriv här och dela med dig. Det kan vara om Lottas böcker eller om böcker i allmänhet, om droger, behandling, politik, konst, litteratur, din familj och släkt, eller någon annans familj, om vänner och fiender, kärlek och hat, ja om vad som helst som är viktigt för dig. Skriv en dikt, eller en novell. Skriv vad du vill. Skriv här och dela med dig.
hej jag är en orolig människa och har varit fast i läkemedelsmissbruk sen i mitten på 90 talet och ser ingen ljusning det är benso morfin syntetisk amfetamin jag är som lotta beskriver en mäniska som aldrig får ro utan påverkan att livet ska va så svårt för en del jag kan inte minnas när jag kände den riktiga ron i kroppen jag anser mej vara en ärlig och snäll kille med mycke att ge men har ingen att ge till jag är 43 år skulle vara om trevligt om någon svarade jag tycker mycket om lotta och hennes böcker jag beundrar henne mvh evert
vården skulle behövas stora förändringar hela för att vi ska kunna rädda dom mest trasiga av dom som finns från missbruket alla mörka platser ge dom en säng metadon schema och rädda så många det bara går men och varje mäniska får uppfölning släpps när den är redo och frisk Det måste till en ändring vi måste tänka om dom som styr våra skattemedel måste öppna ögonen och se allt. helt ny missbruks och även ny model för dom psykiskist sjuka ENHELTNYTÄNKADE modell alla människor ska ha samma möjlighet till ett BRA LIV……mvh evert
Jag fann ett gammalt brev från min mor som hon aldrig hann posta.
Det stod att hon inte hade någon säng att sova i och inte heller en soffa.
Jag tittade på min gamla soffa med tårar i blicken och sa tyst för mig själv; ”Du kan få min..”.
Även om missbruket fick dig att falla så har vi alltid drömmarna.
Här sitter jag på min arbetsplats och är som alla andra. Socialt anpassad med ”rätt” klädsel, ”rätt” beteende och ”rätt” sätt att samspela med andra.
Bor i ”rätt” villa, har ”rätt” bil, sambo, 3 barn…..
Det enda som känns äkta är mina barn och min kärlek till dem.
På utsidan är man en riktig Svensson sedan flera år tillbaka men inuti…..
Inuti känner jag mig alltid trasig, fel och smutsig. Det går inte att tvätta bort. Alla minnen, alla droger, all sprit, alla män.
Ända sedan jag lyckades bryta mig loss från mitt destruktiva liv så har det känts som om jag inte är jag längre. Fullt ut. Det finns alltid där. Som en tagg. När jag blir ledsen, upphetsad eller arg så är alltid den första tanken att jag vill rymma tillbaka till skiten. Så får jag inte tänka och känna! För det vill jag inte. Men vill lite ändå.
Jag har ingen i min närhet som kan förstå mitt inre kaos. Skulle aldrig våga berätta. Inte detaljer i alla fall. De skulle se på mig med nya ögon då. Avsmak! För att jag är annorlunda. Inte som de.
Inga fina märkeskläder och välbetalda jobb kan ta bort den jag en gång var.
En trasig liten tjej med alldeles för mycket visdom om alldeles fel saker….
För mig var det självplågeri att läsa dina böcker Lotta. Det gjorde så fruktansvärt ont men samtidigt var det som om jag äntligen hade hittat en tvillingsjäl. Skillnaden är att du har modet att dela med dig!!!!! Sluta aldrig vara du!!!!!!
Nu hamnade detta på förmodligen på fel sida men det gör inte så mycket. Känns skönt att pysa ut lite luft anonymt men ändå inte.
Tack för att du finns.
Hej Lotta.
Jag vet inte om du minns mig. Om du inte gör det blir jag inte alls förvånad.
Agnes, vi träffades då du besökte Fridegård.
Jag läste upp en dikt för dig och lämnade en liten novell jag skrivit.
Jag ber om ursäkt.
För att jag inte har hört av mig. Men det har inte blivit av, mitt liv har varit fullt av ångest, skratt och massa ansträngningar som hastigt förvandlas till misslyckanden.
Jag rymde, från lövsta. Vi hade handlat på ICA och jag och en tjej som heter Emilie rymde. Vi satte oss på en buss till södertälje centrum och åkte sedan till plattan.
Det slutade med att vi sov hos en gammal sprutnarkoman och jag skjöt för första gången i mitt liv. Amfetamin. 14 år och tar amfetamin.
Fast nej, jag testade bara. Bara några gånger. Sju gånger kanske.
Men det är tillräckligt mycket för att skapa ett obehag – en rädsla för att bli en utav de många.
För jag skulle inte tveka.
Frågan ”vill du ha?” när någon gör en fix, skulle vara omöjligt att säga nej till.
Jag skulle säga ja, blotta mitt armveck och bara nicka. Jag har lyckats falla till botten.
Och sedan har jag rest mig igen.
Jag önskar att jag kunde berätta så mycket för dig.
Men jag vågar inte. För tänk om du skulle svika, sänka mig.
Hör av dig, skicka mail eller vad som helst. Snälla. // Agnes – the girl whit the poems-
Sprucken hud under smutsiga naglar
Skulle kunna säga att jag har famlat i mörkret
Men jag har glömt hur man famlar
Så nu för tiden har jag börjat röra mig diskret
Hårda ben mot ett mjukt hjärta
Försöker alltid agera någonting jag inte är
Det är så jag döljer min smärta
Skådespelar en alldeles lysande karaktär
En mjuk insida under ett hårt skal
Och du har lärt dig att skilja på mig och en fasad
Jag vill ha tillbaka kylan som du stal
Jag behöver min kostym för att kunna spela glad
Du tror att du kan mig utan och innan
bara för att du har sett mina tårar längst
mina kinder och du tror att du vet vem
jag är bara för att du ser igenom mitt skal
men helt ärligt så vet jag inte vem jag är
innerst inne, jag har skådespelat alldeles
för länge nu.
tiden går men såren kommer aldrig att läkas. jag var i tonåren när mammas kille tog på mig och sa att mina bröst var fina. och frågade mej om han fick ta på dem. jag kände mig smutsig och äcklig ja stängde in mig på rummet mamam undrade varför jag inte ville komma ner. jag grät på mitt rum jag risstade in med en kvin på mina ben och armar att jag ville dö. efte några år blevjag våldtagen och misshandlad fysisik och psykiskt under 3 år. av min kille. den enda hjälpen jag fick var en psykolog som sa till mig ”när du blir arg och ledsen kan du gå in i ett rum och räkna till 10 och sedan kan du fortsätta som vanligt” de gick inte. mitt exslog migså hårt att allt svartnade ochja såg gula blixtrar. han kunde ringa och gapa på mig och fråga varför jag inte hade ringt. och när ja ringde gapade han att han inte ville ha något att göra med mig. på vår förlovnings dag sa han att han ville ha en trekant. han kunde kolla på mig och säga till mig att jag var äcklig och ful som hade haft killar innan han å jag träffades. men endå bad jag om ursäckt att jag fanns. min nuvarande kille misshandlar mig psykiskt. ja ber om urscäkt när ja ställt tandkrämen på en annan plats jaber om ursäckt att ja fått mens när han vill ha sex. ja ber om urscäkt att jag finns, jag ber om ursäckt när jag gråter. jag bad om ursäckt när han kastade ut mig ur bilden och jag var så chockad att ja gick till lägenheten och skar mig i handleden.
Hej Lotta,
Jag fick tipset att läsa dina böcker av kuratorn på sprutbytet här i Malmö. har läst dem nu och känner igen mig så sjukt mycket… Kändes på nåt sätt skönt att inse att jag inte är ensam om att ha den bakgrunden jag har.. Började liksom dig med heroin redan när jag var 14-år. Efter att ha hållt på i ett år fick jag min första konsekvens när jag och min dåvarande pojkvän tog en överdos. Han dog och mig fick dem liv i. Jag fick omedelbart LVU efter den händelsen och jag hamnade då, 15 år gammal, på mitt första statliga ungdomshem (SiS)… Går inte beskriva hur hemskt det var på det stället. Lyckades i alla fall rymma efter åtta månader och började med heroin direkt igen. Sen följde tio år av missbruk och in och ut på ungdomshem och behandlingar innan jag tillslut för ett år sen fick metadon! Är 25 nu och har för första gången ett värdigt liv. Har fått boende, pojkvän, är frisk, börjar få kontakt med familjen igen osv. Metdon gav mig livet tillbaka kan man säga. Har varit på en massa behandlingar, både på tvång (lvu/lvm) och frivillgt, men aldrig klarat av att hålla mig drogfri efter behandling. Jag väntade bara på att dö och livet var i princip bara lidande, tills det att jag fick metadon förra året, då jag började må bra och få tillbaka livslusten!
Jag fick kämpa för att få metadon, soc tyckte bla jag var för ung. Var 24 då, men å andra sidan hade jag tio års missbruk bakom mig, ett antal misslyckade försök med drogfri behandling och hade för länge sen fattat att jag aldrig kommer klara mig utan opiater. Tillslut var soc tvugna att lyssna och istället för en typ femte tvångsvårdsplacering fick jag äntligen metadon! Visst är det en opiat som man är beroende av det också, men jag är trött på att få höra att det är ”lagligt heroin”. Jag fick mitt liv tillbaka, och jag har en värdig och normal tillvaro, ett innehållsrikt liv och kan göra allt jag har velat, börja skolan igen osv. Hur kan det vara fel? Metadon räddar verkligen liv, och det är så elakt att klanka ner på dem som måste ha det för att överleva. Det är inte heroin, och det är jättekämpigt att sluta med heroin fast man har metadon, önskar folk kunde förstå bättre.
Tack för boken,
Mvh // Rockdoll
Länk till min blogg om mitt liv som heroinist;
http://envanligdagpaheroin.bloggsida.se/den-forsta-overdosen-pa-heroin