Nu kan du köpa I skuggan av värmen som ljudbok direkt genom Lotta. Det är Malin Crépin (som gjorde huvudrollen i filmen) som läser och hon är så jädra bra.  Malin var ju fantastisk i filmen och ljudboken gör hon självfallet lysande. Lotta läser förordet i början och brev i slutet.

I alla fall, så köps I skuggan av värmen i StorySides egen shop, och om du köper den genom Lotta så får hon en tia. CDn kostar 199kr och mp3n kostar 129kr.

Idag, måndag kommer Aftenposten, Norges största dagstidning på besök hemma hos oss med anledning av att I skuggan av värmen ska ha biopremiär i Norge 20 November.

Lotta har blandade känslor inför att ge intervjuer, dels tycker hon att det är viktigt att det hon vill säga kommer fram på rätt sätt och hon är väldigt känslig för om journalister skriver lite som dom vill om henne och det hon säger, dels är hon väldigt proffsig när hon ger intervjuer. Men å andra sidan är de väldigt utmattande både fysiskt och psykiskt, och det brukar ta några dar att återhämta sig.

SF/Norge räknar inte med att det ska bli publikrusning och tänker inte göra någon stor premiärsak av det hela, men Lotta har fått en inbjudan att åka dit på premiären, fast hon är ytterst tveksam till att åka själv, så det kanske inte blir av.

Under tiden får man njuta av den här bilden från galapremiären i Stockholm, tidigare i mars i år.

Lotta, Malin Crépin och Ylva Swedenborg. (bilden från finest.se)

Titta gärna på trailern till filmen på

Den gick ju så kort tid på bio, vilket var synd för det var många som missade att se den, men nu finns den ju både att köpa och hyra på DVD.

Filmen I skuggan av värmen har biopremiär den 20 Mars 2009

Först vill jag tacka för alla mejl och tala om att det finns ett par jag inte lyckats svara på. Vet inte varför men om ni skickar igen ska jag försöka på nytt.

Igår fick jag en dvd med scener från filmatiseringen av ”I skuggan av värmen”. Jag ska ärligt erkänna att jag inte trodde på den när jag läste manuset, jag vet inte hur många manus jag har sågat och så även det här.
Nu kan jag bara på det ödmjukaste ta tillbaka och efter de scener jag sett ge alla medverkande i projektet all kredit i världen. Jag förstår inte det här med film, producenten Anna Croneman gör det och jag är tacksam att hon brunnit så mycket för just det här att hon fortsatt att slita och kämpa trots alla motgångar och brist på entusiasm från bl.a mig, så att det till slut nu efter flera år faktiskt blivit den film hon hela tiden velat göra.
Att se dom här scenerna är att kastas tillbaka. Tillbaka till det desperata suget, ångesten, självdestruktiviteten och det förtvivlans mörker det bär med sig. Men också till ömheten, den villkorslösa kärleken och en närhet jag inte upplevt sedan dess, en närhet desto mer påtaglig med döden hela tiden så tätt inpå. Att aldrig veta…är det här sista gången? Sista blicken, sista ordet, den försiktiga beröringen, dom sorgsna ögonen… Och vi hade alla redan mist så¨mycket. Det enda vi hade kvar var varandra och det skydd heroinet gav oss, skydd mot människorna, sorgen och den grymhet vi som väldigt unga inte kunnat klara oss ifrån.
Skådespelarna gestaltar det här så väl, så otäckt väl och Jag skäms över att inte minnas deras namn. När jag ser huvudrollsinnehavarens ansikte, hennes blick, ögonen och sättet hon rör sig på, allt det som inte sägs, inte görs, bara är… så ser jag min egen spegelbild för tio år sedan.
Tio år och en väg som inte var möjlig.
Jag vet inte hur hon gör, hur dom gör, alla dom som stod så nära, var så viktiga, själva livet just då…
Och han som blev vägen ut. Han som genom sin kärlek gjorde det omöjliga möjligt. Den villkorslösa kärleken från någon som var hel nog att fixa livet utan skydd. Våga stanna upp, våga älska, leva, känna…
Våga lita på.
Jag vet inte hur dom gör men deras samspel, deras gestaltning känns så riktig, så äkta att jag får svårt att värja mig. Dom är där, jag är där och det gör så satans ont!
Allt det som var, allt det han var.
Och det som sedan blev…
Jag vet att jag kan uppfattas som onaturligt oberörd eller t.o.m kall, jag skrattar gärna åt sådant jag kanske borde gråta över och jag har lätt att bara klippa bort folk ur mitt liv om dom visat sig oschyssta på något för mig viktigt vis. Förut var jag hudlös, då grät jag och stannade kvar. Men jag har mist så mycket, mist det vackraste jag hade, det enda jag någonsin litat på och väldigt lite kan komma åt mig nu. Ganska ofta tvivlar jag på att allt det där underbara, hela den enorma kärleken, allt det vi hade… någonsin har funnits.
Men ändå, när jag sitter här i våran soffa med Gretas huvud i knät, en tung schäfernos på foten, två spinnande katter över ena armen och ser Erik och Eva på min egen tvskärm blåser tvivlet bort som damm på gatan, tårarna rinner och jag vet att det jag upplevt är sant.